Bakgrund

Idén om resan kom i början av februari 2022 efter att Daniel halvseriöst frågade över Snapchat om jag var på att åka till Thailand med honom och Oliver. Förvånande till honom var jag direkt på, och senare samma vecka samlades vi i Discord för att planera och kolla om idén ens var möjlig. Lyckligtvis hittade vi ganska snabbt väldigt billiga flygbiljetter från Austrian Airlines, endast 4.5 tusen per person tur och retur till Bangkok! Så lite som en vecka senare bokade vi biljetterna (som dessutom var utan återbetalning).

Vi bestämde oss ganska tidigt att vi skulle dra till Koh Phangan för Full Moon Party, och tänkte initialt flyga till Koh Samui och sedan ta en båt därifrån, men det visade sig att flygen dit från Bangkok var ganska dyra, så vi började leta efter andra alternativ. I slutändan valde vi att flyga till Surat Thani med Thai VietJet vilket vi bokade i början av april. Vi bokade även våra två första hotell under en webbserverprogrammeringslektion senare samma månad. 

Efter att ha checkat in på vårt trestjärniga hotell Lamphu House precis intill festgatan Khaosan begav vi oss ut i letan efter mat. Inte långt från hotellet hittade vi en vagn med plaststolar och bord precis intill en rondell och det fick duga för första måltiden. 

Att vi bara hade varit i Thailand i några timmar och var jetlaggade som in i helvete stoppade inte oss från något, och vi bestämde oss för att gå ut på Khaosan samma kväll. Vi köpte en flaska Captain Morgan och något äckligt Thailändskt vin från 7/11 och förade på hotellrummet innan vi gick ut. 

Vi hade ännu inte snackat med några lokalare, så jag gav Oliver en challenge att börja snacka med några främlingar och sen se vart det leder. De första personerna Oliver såg gick han fram till och började snacka med. De förstod och snackade knappt någon engelska, men det spelade ingen roll då de fick in oss på en av de mest "exklusiva" klubbarna på gatan, The ONE. Vid 0-slaget stängde alla klubbar på gatan på grund av nån dum Covid regel. Vi, däremot, blev ledda till ett bakrum som höll öppet i smyg och där dansgolvet fortfarande var igång. 

Vid cirka 1-tiden hade pengarna vi tog med för kvällen, cirka ฿800, tagit slut. Detta var ett problem eftersom ordningsvakterna slängde ut de som inte hade spenderat tillräckligt mycket. Eventuellt så kom vakterna fram och började ifrågasätta oss, men då räddade thailänningarna oss genom att köpa en stor ölhink å våra vägnar. Vid cirka 2-3 bestämde sig Daniel att han hade fått nog, så han tog hotellnyckeln och vinglade hem till hotellet ensam. När jag senare återvände till hotellet för att hämta några grejer hittade jag Daniel i en pöl av sin egna spya i hotellkorridoren, som han dessutom totalt hade spytt ner. 

Värmen den här dagen var nästan ohanterlig. Solen sken starkt i en glasklar himmel, och den tjocka, fuktiga luften var cirka 35°C. Lyckligtvis behövde vi inte lida i värmen allt för länge då vi kunde söka skydd i de nästan överdrivet luftkonditionerade shoppingcentrumen som låg vägg i vägg med varandra i Siam Square-kvarteret av Bangkok. Väl framme vid Prantip Electronics Mall blev vi ganska besvikna, hela stället var tomt. Antingen hade vi åkt till fel shoppingcenter, eller så hade Covid utrotat butikerna som en gång i tiden fyllde byggnaden. Vi lät dock inte det här döda vår hoppfullhet, och vi promenerade istället vidare till nästa centrum.

De allra flesta vi gick in i i området var tätt fyllda med damklädesstånd, nästan som en gatumarknad fast inomhus. Inte det vi letade efter, dock, så vi gick vidare. De nästkommande shoppingcentrumen låg mitt i Bangkoks stadskärna, omringade av glasklädda skyskrapor. Det här området var märkbart rikare, då gatorna fylldes av välklädda personer och i shoppingcentrena husades dyra märkesbutiker, såsom Gucci, Rolex och Alexander McQueen. Vi hittade även en officiell Liverpool FC-butik som Daniel var tvungen att kolla runt i.

Denna dag hände inte jättemycket annat. Vi chillade vid poolen en stund till innan vi drog till stranden och chillade där ett tag. Inför kvällen stack vi till samma butik som dagen innan och köpte en till flaska Ngern Yeow, och efter förandet drog vi ut.

Draget på stranden var mycket bättre idag. Vi stack till samma klubb som kvällen innan, och den här gången släpade Oliver med mig upp på scenen för att dansa framför alla tusentals på stranden. En tjej (förhoppningsvis) började hålla på med Oliver, men han var helt ointresserad och lämnade över henne till mig. Hon var direkt mega på mig och jag behövde springa därifrån för att undkomma henne. 

Under tiden jag var på mitt lilla äventyr hade jag ingen aning om att Oliver och Danne hade gått ut på ett uppdrag att hitta mig. Oliver berättade efteråt att han hade använt sig av platsdelningen på Google Maps för att se vart jag var, och sedan lyckats förhandla en taxitur till min plats utan att ha några pengar med sig. Vart och hur jag befann mig exakt vill jag inte riktigt gå in på, men när jag såg Oliver dyka upp som Messias för att rädda mig kunde jag knappt tro det, vilken grabb.

Nu hade vi dock ett återstående problem... Som tidigare nämnt hade varken jag eller Oliver några pengar på oss, och vid den här riktigt sena timmen, nån gång mellan tre och fyra, var gatorna nästan helt tomma. Efter en cirka 20 minuter av vandrande kom dock vår räddning, en skeptisk grabb på en moppe som krävde rejält med övertygande för att gå med på att köra oss tillbaka till hotellet. Den här grabben scammade vi dock inte, utan när vi kom fram och mötte Danne, som hade pengar på sig, betalade vi chauffören antagligen mycket över det han hade förväntat sig.

Sista dagen på Koh Phangan bestämde vi oss för att hyra mopeder och utforska ön. Vi hade Googlat runt och hittat en del ställen vi ville besöka under dagen, bland annat vattenfall och stränder. Jag var väldigt nervös inför dagen då jag inte hade kört en moped på flera år, och sist jag gjorde det höll jag på att krascha Erics moppe... Hursomhelst, Oliver gav mig en snabb genomgång över hur man kör och försäkrade mig att det var lätt att lära sig, och sen satte vi igång resan. Vi märkte snabbt att dessa "mopeder" vi hade hyrt inte alls var som de i Sverige, dessa var inte strypta alls, och de kunde därför nå uppemot 100 km/h. Jag, som tänkte att jag behövde vrida på handtaget en del för att komma upp i den minsta fart, hade några nära-ögat tillfällen då jag tog i alldeles för mycket vid start. Körde även runt en blind sväng i hög fart på fel sida av vägen, det hade kunnat sluta riktigt illa.... Lyckligtvis listade jag ut hur man körde ordentligt ganska snabbt och hade därefter inga fler farliga tillfällen.

Längs med rutten till vår första destination var stället som Oliver hade räddat mig från efter Full Moon. Danne ville se det så Oliver visade honom runt, jag ville däremot inte riskera att stöta på någon som jag kände igen, så jag stannade vid gatan. 

Vi körde till ett par olika stränder, men ingen av dem var särskilt mysiga. När vi stod på en parkering intill en av dem stötte vi på en svensk tjej som reste runt Sydostasien ensam. Vi stod där och snackade med henne ett tag, hon verkade uppskatta att få prata svenska med någon, och sen rekommenderade hon ett strand en bit bort som tydligen skulle vara väldigt bra, så efter vi sa hejdå hoppade vi på mopederna igen och drog dit. 

Efter lunch var vi inte helt hundra på vad vi skulle göra, planen var väl initialt att dra vidare till nästa strand. När vi skulle lämna parkeringen tog Danne lite längre tid på sig, så jag och Oliver hoppade på våra mopeder och åkte lite i förväg, tills vi kom till korsningen med huvudvägen. Där stod vi i ungefär fem minuter innan vi började tänka "Vad är det som tar så lång tid för Daniel?", så Oliver åkte tillbaka för att undersöka medan jag stod kvar och väntade. Efter det såg jag inte någon av dem på en ytterligare cirka tio minuter, och jag fick veta sen när de äntligen dök upp att Daniel hade tänk rivstarta men missbedömt storleken av parkeringen och kraften av moppen, så han åkte istället rakt in i en sten, flög över styret och landade på rumpan. Lyckligtvis var Danne fysiskt okej, bara några mindre rivmärken, men psykiskt var han inte längre lika taggad på att åka moppe, så istället för att åka vidare någonstans bestämde vi oss för att åka tillbaka till hotellet. Ytterligare ett problem vi ganska snabbt insåg var att hela framdelen av Daniels moped var sned, Danne behövde åka med styret lite riktat åt vänster för att köra i en rak linje...

Väl tillbaka på hotellet märkte inte personalen att Dannes moped var knas, så vi behövde inte betala någon bot, mashallah 🙏

På kvällen gick vi som vanligt ut igen. Vi hade läst nånstans att det skulle vara en fest vid ett hotell en bit bort från där vi bodde, så vi hoppades på det bästa och började promenera dit. För att komma dit behövde vi dock vandra genom en bit skog, men när vi kom till vägen såg det helt dött ut, och vägen som vi hade behövt ta var varken asfalterad eller upplyst, så vi tog beslutet att inte gå och utforska. Istället gick vi upp till ett annat hotell där det fanns en fin utsikt över hela Haad Rin stranden. Vi tog några bilder där och sen stötte vi på en rysk grabb som var så pass full att han knappt kunde stå upp. Vi snackade lite med honom, och sen erbjöd han oss en skjuts ner till mitten av stan med en av hotellets golfbilar. Vi försökte erbjuda honom vodka som tack för att han betalade vår skjuts, men han ville inte ha nåt. 

Vi hade lyckats köpa biljetter på Koh Phangan som tog oss hela vägen till Krabi för cirka 250kr var, så när vi steg av färjan på fastlandet hade vi redan en minibuss som väntade på oss där. Första resan tog oss till Surat Thani, där vi blev tillsagda att vi hade några timmars väntetid innan vår nästa minibuss, så vi bestämde oss för att leta efter nånstans att käka lunch. Det märktes att Surat Thani var mycket mindre turistigt, iallfall den gatan vi var på. Det fanns knappt några restauranger eller butiker på gatan, så vi fick ta första bästa ställe som var öppet. Alla menyer här var på Thailändska, så vi pekade på nåt som såg bra ut och satte oss vid ett bord. Maten kom riktigt snabbt, och det visade sig vara kyckling med ris. Precis när vi hade börjat käka kom damen från resebyrån och sa att planen hade ändrats, vår minibuss var redo att hämta oss nu, så vi fick stressäta lite och skynda oss tillbaka.

Den här resan var den riktigt lång och obekväm. Jag och Daniel satt inträngda i en liten varm minibuss som tog en massa omvägar för att släppa av folk på vägen till Krabi. Ovanpå det behövde jag kissa, samt undvika att hosta alldeles för mycket och skrämma alla andra i bussen. När vi äntligen kom fram orkade vi inte leta efter det billigaste alternativet och tog en lite dyrare men mycket bekvämare lyxtaxi med AC och stora sköna säten den sista biten till hotellet.

Hotellet, Sugar Marina Resort, hade vi bokat några dagar tidigare när vi var i Koh Phangan. Från bilderna såg det riktigt schysst ut, speciellt med tanke på att det var riktigt billigt, och verkligheten levde upp till bilderna. Hotellet var rent och modernt och kändes nybyggt, vi var verkligen imponerade över hur bra man kunde få det för så pass lite pengar. Vi vilade en liten stund på hotellet och sen drog vi ner mot stan för att kolla läget och leta käk.

De kommande två dagarna, den 18:e och den 19:e juni, spenderade jag febrig på hotellrummet. Oliver kom under dagen den 18:e och de gick ut båda kvällar, men de meddelade mig att nattlivet här inte var särskilt bra. Det kändes mer som ett familjeområde än något för oss, och det var även kusligt ont om folk här, även fast i princip alla barer och restauranger var öppna. Vi bestämde oss ganska snabbt för att inte spendera mer än de tre dagar vi hade bokade på hotellet i Ao Nang, och det verkar som att jag valde den bästa platsen under resan att bli sjuk på. Hade iallafall en trevlig utsikt från rummet.

Vägen dit var väldigt vacker med många häftiga stenformationer längs kusten. Vattnet var väldigt blått och klart, precis så som man föreställer det när man tänker på ett strandparadis. När vi till slut anlände fattade vi varför alla hade rekommenderat att besöka den här stranden, det var nog den vackraste jag någonsin har besökt. Sanden var mjuk och vattnet långgrunt. 

Det första vi gjorde när vi kom fram var att ta en vända längs med strandkanten för att hitta käk. De flesta ställen var ganska dyra, men till slut hittade vi ett litet ställe som hade priser som vi kunde gå med på. Jag beställde en macka med pommes, men jag mådde fortfarande skit och det slutade med att jag knappt åt något. Efter det gick vi och la oss på stranden. Jag försökte sola lite men jag fick den skummaste känslan i hela kroppen, som att jag fick tusen nålar överallt samtidigt som jag kallsvettades. Badade även lite, men mådde lika skumt då. Bestämde mig för att chilla i skuggan efter det och ta lite mer medicin, vilket hjälpte. En stund senare hittade Oliver en kokosnöt i vattnet, och den resterande delen av vår tid på stranden spenderade jag och Oliver på att försöka få upp kokosnöten med stenar och snäckor vi hittade. Den var väldigt omogen, så när vi till slut fick upp den kändes köttet som tugga gummi, och kokosvattnet smakade skumt. 

Vi hade inte riktigt en plan för hur vi skulle ta oss till Phuket. Vi hade kollat på färjor och bussar, men alla var ganska dyra. Det visade sig till slut att en taxi hela vägen var det billigaste och lättaste alternativet. Cirka 3.5h senare var vi framme i Phuket. Vi checkade snabbt in och gick därefter ut för att spana ut Bangla Road, huvudgatan i Patong, Phuket. 

PATONG, PHUKET

Vi gillade direkt området. Även på en blöt, regnig kväll var gatan fylld med liv och aktivitet, barerna och klubbarna som låg längs med hela gatan var fullpackade. Efter några vändor längs med gatan bestämde vi oss för att leta käk. En bit på vägen tillbaka till hotellet, som bara låg några minuters promenad från Bangla, hittade vi ett kebabställe. Jag kände mig dock fortfarande lite sjuk och maten smakade fortfarande bajs. Eftersom jag inte ville bli sjukare igen spenderade jag kvällen på hotellet medan Danne och Oliver gick ut. Bilden nedanför, till höger, är från deras kväll ute.... Mysigt.

Den 21 juli vaknade både Danne med feber, och det blev därför ännu en dag på hotellet. Jag klagade inte eftersom jag fortfarande kände mig lite febrig, men Oliver gick ut och utforskade området ensam under dagen. På kvällen tog vi en öl på promenaden till 7-Eleven och tog några fina bilder. Vi käkade middag på ett riktigt risigt ställe med plaststolar som låg längs med gatan, ren tur att ingen av oss fick kolera efter det.

Dagen därpå kände jag mig i princip frisk igen, hostade fortfarande men febern var borta. Hade antagligen haft covid, men gjorde inte misstaget av att rapportera det till receptionen som jag gjorde när jag var i Thailand med familjen i januari... Danne mådde fortfarande sådär, men han tog några ibuprofen och hängde med ut ändå. Vi spenderade den eftermiddagen på stranden, vattnet var riktigt härligt. Där kollade vi även på de galna thailänningarna som hängde med på skärmflygningen bakom båtar, fast utan någon säkring.

Efter strandbesöket gick Danne tillbaka till hotellet för att vila lite, medan jag och Oliver gick till änden av stranden och upp längs med gatorna på andra sidan Patong för att utforska lite. Här hittade vi bland annat en stor marknad som sålde frukt och kött. Vägen tillbaka till hotellet kantades av i princip enbart massagesalonger, och vi blev flera gånger trakasserade av massörskorna som sprang ut på gatan för att ta på oss och försöka lura in oss i deras salong.

Nu var det äntligen dags för min första utekväll sedan Koh Phangan, innan jag blev sjuk. Vi käkade en snabb middag vid ett gatustånd som sålde Pad Thai. Väldigt gott och väldigt billigt. Därefter gick vi tillbaka till hotellet och förade med några shots och drinkar var, som vanligt.

Morgonen den 23 juni checkade vi ut från hotellet vi bodde på, Sira Grande Hotel & Spa, för att vandra hela vägen till hotellet bredvid, Grace Patong Hotel. Vi hade blivit lite besvikna av Sira Grande då städningen var sådär och rummen var väldigt varma. Det nya hotellet däremot gick långt över våra förväntningar.

Hotellet måste ha varit nybyggt, för allt kändes väldigt fräscht och modernt. Viktigast av allt, AC:n på rummet fungerade perfekt. Det fanns bara en säng i varje rum i det här hotellet, så vi fick boka två. Eftersom jag och Danne fortfarande var lite sjuka lät vi Oliver bo själv.

På taket av hotellet fanns det en ganska stor pool med lagom trevlig utsikt över Patong. Här spenderade vi resten av eftermiddagen. Även om vädret kanske inte ser jättenajs ut på bilderna så var det fortfarande ca 30° och väldigt fuktigt i luften.

Efter att ha spenderat eftermiddagen vid poolen tog vi en snabb middag och gick ut på stan för att köpa sprit och något att mixa med. Det slutade med en flaska av den billigaste, äckligaste vodkan jag har druckit tillsammans med nån typ av kokosmjölk. Alkoholen tillsammans med kokosmjölken var faktiskt hanterbar, så vi tog ett par såna på rummet innan vi begav oss ut igen.

Engelsmännen som vi hade hängt med på Koh Phangan hade redan varit i Phuket, och de sa att det fanns en sak som vi måste göra, Ping-Pong show...... Vi lyssnade på dem utan att helt veta vad vi skulle förvänta oss, och det var galet. Traumatiserad efter den kvällen, men värt det.

Vi orkade inte hoppa runt på barer igen, så vi drog istället direkt till Empire där vi spenderade resten av kvällen. Någon gång under den förlorade vi Oliver (som fick en fin bild med några främlingar nere till höger). Efter tidigare erfarenhet från resan bestämde vi oss för att inte oroa oss. Jag och Daniel tog istället en promenad längs med Bangla Road och till 7-Eleven för att köpa vattenflaskor som vi sedan sänkte på cirka 30 sekunder. Det stod en riktigt lortig kvinna utanför som tydligt var hög på något, så vi höll oss undan från henne, och gick tillbaka till hotellet för att sova.

När vi sedan vaknade morgonen därpå hade Oliver hittat sin väg tillbaka, tack och lov. Han hade tydligen hoppat på en moped med nån främling och haft det trevligt nånstans på andra sidan stan.

Idag, den 24 juni, var Midsommarafton, och för första gången under resan kände vi alla hemlängtan. Vädret i Thailand den dagen var riktigt risigt, någon typ av tropisk storm med jättestarka vindar och regn. För att försöka fira midsommar någorlunda gick vi till ett liten undanskymd restaurang i mitten av staden som ägdes av ett svenskt par. Där hade de en TV som spelade TV4 Nyhetsmorgon, och det var även lite skönt att få prata svenska med några andra. Dock att se det perfekt soliga vädret i Sverige på TV:n medan vi satt i en storm gjorde inte riktigt hemlängtan bättre.

Vi gjorde inte jättemycket mer under dagen, utan gick tillbaka till hotellet och tog det lugnt. Mot kvällen lugnade vädret ner sig en del, och vi började planera nästa steg. Vi hade bestämt oss för att försöka ta oss in på Sugar, klubben som hade nekat oss några kvällar tidigare. Med lite magi lyckades Oliver göra oss några år äldre, i alla fall i bilden på hans telefon. Självsäkra på att det här skulle fungera klädde vi oss fint, tog en snabb Pad Thai och begav oss mot Bangla Road.

Väl vid Sugar lät vi Oliver bemöta vakterna eftersom han är bäst på att förhandla, men tyvärr vägrade de acceptera bilden, de krävde våra fysiska leg. Nedlåtna och besvikna gick vi in på en tyst och tom gata en bit från Sugar för att försöka skapa en plan och ta en snabb kisspaus. Efter en liten stund av diskuterande insåg vi att gatan vi stod på låg direkt bakom Sugar. Först tänkte vi att vi kanske skulle kunna hitta en brandtrappa eller något liknande, men då kom vår räddning. När jag kollade mot baksidan av klubben såg jag i mörkret något upplyst, som jag först trodde var en dörr, men som visade sig vara en obevakad hiss direkt ut på gatan. Allt kändes bisarrt och för bra för att vara sant, men vi bestämde oss för att chansa på det. När vi kallade på hissen kom en grabb som också skulle åka uppåt. Först trodde vi att vi skulle få skit från honom, men han var schysst och frågade oss vart vi skulle, och tryckte sedan in rätt våning åt oss.

När vi steg ur hissen visste vi inte vad vi skulle förvänta oss. Precis utanför hissen fanns ett badrum som vi snabbt gick in i för att gömma oss och försöka lista ut vart vi var och vad vår plan var. En ordningsvakt hade tyvärr sett oss och kom in i badrummet och började ställa massa frågor. Tydligen hade vi hamnat i VIP-delen av klubben, där vi definitivt inte hörde hemma, men vi spelade dumma och sa att vi trodde att det här var det enda badrummet i klubben, och sa sedan att vi ska gå tillbaka ner. Innan ordningsvakten hann ifrågasätta oss igen var vi nere på dansgolvet.

Vi var nu alla extatiska över hur vi på något sätt hade lyckats ta oss in. Vi märkte dock ganska snabbt att vi stack ut i klubben, alla runtomkring oss såg betydligt äldre ut, men det stoppade inte oss från att ha kul. Efter ungefär en timme på dansgolvet hade ordningsvakterna till slut listat ut oss, och vi blev utkastade från klubben. Vi brydde oss dock inte, vi kände oss fortfarande på topp över att vi ens lyckades ta oss in dit över huvud taget. Vi tog inte några bilder inifrån, men har en video (nedanför till vänster). 

Helt blöta av svett efter att ha stått och trängt oss på dansgolvet i en timme kände vi inte riktigt för att hoppa och dansa något mer för kvällen, så vi gick istället ner till stranden och tog det riktigt lugnt....

Den 26:e hade vi lite mer planerat. Efter att ha kollat runt lite på Phuket i Google Maps hittade jag en stor vattenpark, som jag hade sett var under bygge när jag var i Thailand med familjen ett halvår tidigare, och alla grabbarna tyckte att det lät som en rolig idé. Biljetterna hit var ganska dyra, lite närmre västerländska priser, men vi bet ihop och betalade ändå.

Vi tog en tidig taxi och stod utanför grinden vid öppningstid. I Daniels ryggsäck hade vi smugglat med oss en stor flaska sprit som vi lyckligtvis fick med oss in i parken, trots att väskan blev sökt. Här fanns det en massa saker att göra, men höjdpunkterna måste vara surfmaskinen och Lazy River. 

Vi hade inte riktigt lärt känna någon sen Koh Phangan, antagligen för att vi endast hade bott i ordentliga hotell, så vi bestämde oss att inte boka några fler nätter hos Grace Hotel, även om det var riktigt najs och billigt. Vi hittade istället ett hostel ganska nära Bangla Road, Bodega Phuket "Party Hostel & Bar". Vi visste inte vad vi skulle förvänta oss, men vi hoppades bara på sköna personer att snacka med.

Vi hamnade på översta våningen där det fanns två rum med tre våningssängar vardera. I det ena rummet bodde sex indiska grabbar, de var helt ok men inte jättesköna att snacka med. Jag är fortfarande kvar i en Instagram-grupp med några av dem, dock helt inaktiv. I vårt rum, däremot, bodde två engelska tjejer, (från vänster i bilden) Ellie och Sophia. De var riktigt härliga att snacka med, och vi spenderade en stor del av kvällen på rummet där vi snackade och förade tillsammans, innan vi fortsatte till Empire.

Väl på klubben tog vi ett par rundturer i letan efter Danne, men han verkade inte vara där. Olivers naturliga räddningsinstinkt satte då igång igen, som den hade gjort för mig tidigare i Koh Phangan, och han stack tillbaka mot hostellet igen för att leta upp Daniel. Jag hade däremot stött på ett familiärt ansikte från kvällen innan, och stannade kvar...

Efter att ha kollat längs med gatorna tillbaka till hotellet hittade Oliver till slut Danne på toaletten i rummet av hostellet. Det visade sig att han aldrig ens lyckats ta sig ut ur hostellet, utan efter att ha kommit ner till receptionen med oss hade han ganska raskt gått upp till rummet igen för att spy lite på toan. Här hade sen Ellie och Sophia hittat honom stendöd på golvet, och strax därpå kom Oliver för att ta denna fantastiska selfie... Är lite osäker på när eller hur bilden till höger togs, men någon gång under kvällen tog Oliver denna selfie som är för bra för att inte ha med här.

Jag kände inte för att sova på hostellet, så jag bokade ett rum för mig själv på Grace. Morgonen därpå möttes vi alla i lobbyn av hostellet. Jag var den enda som hade hoppat och dansat ordentligt på klubben den kvällen, och därför hade jag nog svettats ut en hel del av alkoholen. Oliver och Daniel, däremot, hade världens bakfyllor. Någon nämnde även då att min hals var helt täckt av mörka sugmärken, skumt... Hur kom de dit? Vi orkade inte gå nånstans så vi käkade lunch på hostellet samtidigt som vi iakttog två väldigt högljudda och irriterande amerikaner trakassera de hjälplösa receptionisterna...

RESAN NORRUT

Vårt flyg till Chiang Mai, vilket var ombord en Air Asia A320, gick inte förrän på kvällen, men eftersom ingen hade någon energi att göra någonting tog vi en taxi till flygplatsen ganska tidigt. Vår taxiförare hade dock av någon anledning bestämt sig för att undvika huvudvägarna så mycket som möjligt, vilket slutade med att vi åkte på en massa krokiga och guppiga småvägar hela vägen till flygplatsen, vilket tog ungefär en timme. För mig var det inte ett större problem, men Oliver och Danne, som var bakfulla som in i helsike, kämpade hela vägen för att inte spy. Väl vid flygplatsen rushade de till närmsta toalett för att lägga en liten tactical puke.

I Phuket hade vi köpt snygga tändare som vi tänkte ta med oss hem, men i check-in kön såg vi en stor skylt där det stod att tändare var förbjudna i baggaget. Istället för att slänga dem, som en smart person hade gjort, ignorerade vi skylten och lämnade dem i väskorna. När vi sedan satt inne på terminalen och väntade fick Oliver och Danne höra sina namn utropade från högtalarna. De blev sedan ombedda att följa några vakter in i ett förhörsrum där deras väskor blev genomsökta. Jag, som av någon anledning hade klarat mig undan förhöret, stod utanför och tänkte att de skulle få en utskällning tillsammans med en tjock böter. Som det visade sig, tack och lov, var det inte så. Vakterna var bara schyssta och förklarade varför tändare inte är tillåtna, och de fick sedan skriva på ett papper om att de hade lyssnat och förstått varför de beslagtogs. 

Till flyget hade vi köpt måltider för bara några hundra baht. När vi väl var på planet fick vi dock veta att vi inte fick äta ombord på grund av några dumma covid restriktioner som fortfarande fanns kvar i Thailand, så strax innan landningen fick vi en kasse med våra uppvärmda måltider som vi sedan fick ta med oss ut ur planet för att äta. Vi hittade ingenstans att sitta inuti flygplatsen, så vi satte oss på några trappsteg utanför terminalen och käkade. Jag hade beställt en "Basil Fried Chicken on Rice", Danne en "Chicken Teriyaki with Rice" och Oliver en "Pad Thai with Eggwrap". Hade alltid trott att flygplansmat var smaklöst på grund av den torra luften i flygplan, men den här maten smakade verkligen ingenting. Den var ätbar i alla fall, till skillnad från Olivers som han bara lyckades äta hälften av innan han gav upp....

Planen för Chiang Mai var att bo på Stamps Backpackers Hostel, då vi hade hört från flera personer att detta ställe var en av de bästa hostellen i Thailand, och de hade 4,9 stjärnor på Google med över 350 recensioner, vilket är väldigt bra. Vi hade dock väntat med bokningen lite väl länge, vi kollade inte på det förrän samma dag som flyget till Chiang Mai... De hade bara sängar tillgängliga våra sista två nätter i Chiang Mai, så för den första natten fick vi boka ett hotell, vilket blev Thanyawintra Boutique & Spa. Efter att ha tagit en Grab till hotellet blev vi väldigt förvånade över hur lyxigt rummet var, ett stort klassiskt stylat rum. Bilden nedan är tagen från Google, men det är ungefär så vårt rum såg ut.

Vi gav inte upp ännu och promenerade vidare till ett ställe som tydligen skulle vara en av de bättre i Chiang Mai. När vi kom dit, däremot, hade polisen stormat hela stället och slängt ut alla som var där inne... Vi letade vidare lite mer, men insåg att inget ställe här var öppet efter midnatt. Fortfarande väldigt fulla bestämde vi oss för att gå tillbaka till hotellet och se på en film. På vägen dit ville jag även av någon anledning väldigt högljutt uttrycka min kärlek för Tottenham, kanske försökte jag göra min bästa imitation av en engelsman...

Vi spenderade resten av kvällen på rummet där vi såg på The Wolf of Wall Street. TV:n var ganska långt från sängen, så för kunna se något la jag och Oliver oss på golvet framför TV:n där somnade halvvägs genom filmen, antagligen strax efter Margot Robbies scen....

Morgonen därpå checkade vi ut från hotellet och begav oss ner till Stamps Hostel för att checka in. Våra bäddar var inte redo för oss förrän eftermiddagen, så vi frågade receptionisterna vart man kunde hitta Chiang Mais bästa Khao Soi, en känd maträtt från regionen. De skrev ner en adress på Thailändska, som tydligen skulle vara den mest autentiska upplevelsen i staden, och vi gav den sedan till taxichauffören som tog oss en bit utanför turistområdet. När vi gick in i restaurangen, som var mer som en food court med massa stånd längs väggarna, märkte vi att vi var de enda turisterna där, vilket bådade gott. Vi förstod absolut ingenting av det som stod på menyerna då allt var på Thailändska, men vi blev visade till ett bord av en servitör, frågade efter Khao Soi och hoppades på det bästa. Maten kom till slut, vilket var en soppa fylld med en massa olika saker. Det fanns nudlar, en hel kyckling och en massa andra grejer som vi inte kunde identifiera, smaken var dock väldig god. Efter käket köpte vi en påse färsk ananas och promenerade tillbaka till hostellet. Vädret på bilden ser kanske inte så jättetrevligt ut, men det var fortfarande väldigt varmt, cirka 30°. 

Efter Bingon drog hela hostellet till en karaoke bar i mitten av stan. Vi som inte kände oss för att köpa några drinkar sprang upp till sovsalen och tog några snabba shots innan vi sprang ikapp resten av gruppen. Hade köpt ett par riktigt stiliga brillor i Phuket som jag bestämde mig för att ha på mig, Oliver hade sina snabba brillor. 

Vi tog antagligen en för många shots innan vi stack till karaokebaren, för från videorna nedan verkar vi ha det alldeles för kul... Självklart spelade vi några svenska låtar. ABBA kunde alla, men vi blev lite chockade när ingen utom oss kunde Silhouettes av Avicii... Riktig bänger.

Efter karaoken blir mitt minne väldigt suddigt. Har vaga minnen av att vi promenerade vidare till The Spicy, nattklubben som blev stormad av polisen kvällen innan. Kommer även ihåg att jag köpte en öl och satte mig vid ett bord, men därefter är det helt blankt... Har iallafall några bilder och videor därifrån, vi verkar ha haft det trevligt. Enligt den sista bilden så blev klubben stormad av polisen igen, men detta kommer jag inte ihåg alls. 

Resten av dagen spenderade vi på en vattenpark en bit utanför staden. Vi hade hittat stället dagen innan då vi letade runt på Google Maps efter saker att göra i staden. Stället var ett gammalt gruvbrott som hade fyllts med vatten, och i vattnet hade de lagt en uppblåsbar hinderbana, hoppkuddar, hopp från upp till 15m och mycket mer. Vattentemperaturen var riktigt najs, och det var kul att tackla varandra på hinderbanan. När vi var färdiga i parken var alla helt slut.

Till kvällen hade vi bestämt oss för att kolla på muay thai istället för att hänga på hostellet. Vi hade tänkt på att gå ända sen vi först åkte till Phuket, men biljettpriserna där nere kändes alldeles för dyra. Här uppe var det lite billigare, men vi var ändå osäkra om det var värt det. Efter en lite stressad middag skyndade vi oss till muay thai stället och köpte biljetter och insåg väldigt snabbt att det 100% var värt pengarna. Stället hade en riktig autentisk känsla, hela lokalen kändes hemlig, gömd in i en gränd med plåttak och plaststolar, och där inne spelades det traditionell thailändsk musik. Vi hade förväntat oss att lugna fighter med lätta slag, men så var det inte alls. Alla maxade totalt, utav cirka sju fighter den kvällen slutade 2 i knockouts, och resterande var även de helt galna. Definitivt värt pengarna, riktigt häftig upplevelse. 

Lördagen den 2 juli var våran sista dag i Chiang Mai. Till kvällen hade vi ett nattåg till Bangkok bokat, till dagen hade vi inget planerat. Efter utcheckning från hostellet bestämde vi oss för att bara vandra genom staden. Vi såg några tempel, men annars verkade det inte finnas särskilt mycket sevärt. Vi kände oss alla utmattade, och jag till och med lite sjuk, så vi satte oss vid en restaurang och chillade i ungefär en timme. 

Efter vårt restaurangbesök behövde Daniel ganska akut gå på toa, och vår restaurang hade ingen... Efter en del letande hittade han en, men de hade endast asien-style toaletter där man fick huka sig över ett hål i marken. Jag och Oliver tyckte att det var skitroligt...

Jag hade sen länge velat åka till Chinatown, så vi bokade en Grab och stack dit. Ganska snabbt hittade vi den kända marknaden, "Sampeng Lane", en riktigt smal gata där tusentals människor trängdes. Längs med båda sidor av gatan fanns det allt möjligt från levande djur till örter till kött från djur vi aldrig ens hade hört talas om. Väldigt många olika spännande lukter. En bit djupare in i Chinatown, mot floden, hittade vi en till gata som sålde oändligt med krifskrafs och fejk märkeskläder. Oliver och Danne tog då tillfället för sig för att köpa några souvenirer till familjen. 

Efter att ha druckit en kopiös mängd alkohol stack vi ut, men när vi kom till lobbyn hittade vi en grupp folk som satt och snackade i en stor cirkel, så istället för att vara osociala och gå direkt ut stannade vi med dem och snackade. De var från alla olika delar av världen; en kanadensare, en britt, en holländare och en australiensare. Vi chillade där en bra stund tills receptionisten, som tydligen låg och sov i ett rum bredvid lobbyn, kom stormande ut och hotade med att ringa polisen om vi inte höll käften... Vi stack då alla vidare till 7-Eleven för att köpa några öl, och drog sedan vidare till Khao San Road. Det tog inte lång tid för oss alla att splittras, Danne försvann med australiensaren och Oliver hade jag ingen aning vart han tog vägen. Ena sekunden var han med gruppen, den andra var han spårlöst försvunnen. Från tidigare erfarenheter litade jag dock på att han kunde hantera sig själv. 

Vi klubbade inte så mycket den kvällen, vi spenderade majoriteten med att snacka istället. Slutligen hamnade vi på en Burger King precis runt hörnet från Khao San Road och där stannade vi i flera timmar. Precis när vi alla skulle gå tillbaka till hostellet för att sova stötte jag på Oliver på gatan. Han verkade ganska upprörd, så jag sa hejdå till resten och hängde med honom. Tydligen hade han lyckats däcka på sidan av gatan en bra bit bort från Khao San Road, och under tiden han var utslagen hade hans mobiltelefon försvunnit... Vi påbörjade då världens search and rescue för att hitta den. Vi gick varv efter varv, gata efter gata och frågade alla vi gick förbi om de hade sett telefonen. Platsen som Oliver hade valt att ta sin sovpaus på såg väldigt sketchy ut, då det fanns många hemlösa sovande inte långt ifrån. Vi började inse att han antagligen hade blivit rånad, att mobilen hade hamnat på gatan bredvid honom och att en förbipasserande då hade snabbt plockat på sig den. Vi provade till och med att gå till polisen. Först verkade de helt ointresserade i vårt problem, men när Oliver lovade tjugotusen baht till den som kunde hitta hans telefon blev de helt plötsligt väldigt intresserade. Trots detta kunde de inte hjälpa till mycket, och efter ett par till rundor längs gatan han hade däckat på gick vi tillbaka till hotellet.

Oliver, dock, hade inte tänkt ge upp riktigt än. Väl på rummet fick han en snilleblixt, med sig i sin ryggsäck hade han sin Chromebook där han kunde logga in till iCloud, och därifrån "Hitta Min iPhone". Det var då Oliver såg att telefonen hade lyckats ta sig till andra sidan Bangkok. Oliver väckte då mig, som hade lyckats sova i kanske 40 minuter, och tvingade med mig på hans äventyr. Klockan var nu cirka halv sex på morgonen, alla klubbar hade stängt och de enda som var på gatan var alla klubb- och bararbetare. Vi gick fram till första bästa person och bad dem att hjälpa oss. Oliver förklarade för dem vad som hade hänt, och de var direkt på att hjälpa oss. Jag ringde Olivers telefon och gav den till en thailänning, och lyckligtvis svarade grabben som hade Olivers lur. Vi hade nu lyckats locka en grupp på nästan 10 personer som alla försökte göra sitt bästa för att hjälpa oss. Efter ett bra tag av förhandlingar och telefonsamtal hade tjuven tydligen gått med på att sälja tillbaka telefonen för ฿500. Två mopedtaxiförare, som hade hjälpt oss med förhandlingarna, körde tvärs över halva staden i ljuset av soluppgången tills vi nådde platsen tjuven hade sagt till oss att möta honom på. Området såg väldigt sketchy ut, definitivt en av de fattigare delarna av Bangkok.

Efter en stunds väntande kom tjuven faktiskt fram med Olivers telefon. Han tog sina ฿500 och försvann snabbt tillbaka in i kåkstaden. Mopedskjutsen tillbaka till hostellet var definitivt en av höjdpunkterna av resan. Känslan av överväldigande lycka tillsammans med vår omgivning, mitt i Bangkoks morgontrafik medan solen precis hade gått upp, var en som är mycket svår att slå. Väl tillbaka vid hostellet gav Oliver båda taxiförare var sin ฿1000 baht-lapp som de blev väldigt glada över. De förtjänade dock det efter all hjälp de hade gett oss.

"Morgonen" därpå var vi alla tre helt slutkörda. Danne hade tydligen inte heller fått särskilt mycket sömn, utan han hade bokat ett hotellrum dit han och australiensaren stack... 🤔

Vi checkade ut från hostellet och drog till McDonald's för att käka frukost. Vi beställde nästan halva menyn, men när maten kom kunde vi knappt äta upp den. Sömnbristen tillsammans med donkenmaten, som man verkligen kunde smaka var av lägre kvalité än den man får i Sverige, fick oss alla att må lite bajs. Efter det bokade vi en Grab och begav oss mot flygplatsen. 

Vårt nästa flyg var även det ombord en A350-900, fast den här gången med Lufthansa. Det tog oss hela vägen till München, där vi hade ett sista flyg för att ta oss tillbaka hem till Arlanda. Lufthansa var mycket sämre än Singapore Airlines. Kabinen var helt ok, men flygvärdinnorna verkade helt obrydda och maten var nog den sämsta jag nånsin käkat på ett flygplan...

Vårt sista flyg, ombord en Lufthansa A321, landade vid Arlanda klockan 11 på morgonen av den 6e juli. Daniels morsa, som hämtade oss från flygplatsen, var väldigt glad att se oss alla tre vid liv. Det kändes skumt att vara tillbaka igen, tiden passerade verkligen blixtsnabbt, och det fanns även så mycket mer att se. En till månad bortrest hade verkligen inte skadat.

Riktigt härlig resa. Även fast vi åkte precis i början av regnsäsongen fick vi endast en eller två skurar under hela resan. Vi hade träffat en massa härliga människor och rest överallt, från längst i syd till högt upp i norr. Kommer definitivt behöva göra en ordentlig backpackingresa över Sydostasien någon gång i framtiden, även fast vi var borta i nästan en hel månad kändes det som att tiden gick skitsnabbt.