På Arlanda gick allt smidigt, käkade donken till lunch, och flyget till Wien gick snabbt. Väl där gick jag direkt till loungen där jag käkade från buffén och drack från kylen. Tänkte innan att jag skulle äta och dricka mycket mer för att få värde ur mina pengar, men jag blev mätt ganska snabbt... Flyget till Thailand gick smidigt, satt vid fönstret bredvid ett medelålders tyskt par. Hoppades innan på att jag skulle hamna bredvid nån i min ålder, men jag var i stället en av väldigt få på flyget i min ålder - det var mest äldre par och familjer ombord, tråkigt... Ombord såg jag på några filmer, en av dem var "Eld & lågor", en svensk film med Robert Gustafsson. Den var inte särskilt bra...

I stället fick jag ensam hitta på något. Det var egentligen inte så mycket tid ensam, kom till Thailand på eftermiddagen av en onsdag, hade hela torsdagen fri, och sen på fredagen skulle jag sova på ett hotell nära Don Mueang för att möta Agu och Makito tidigt morgonen därpå. 

Efter parken gick jag till första bästa ställe och käkade middag, därefter tog jag tunnelbanan tillbaka till mitt hotell för att hämta mina väskor och sedan ta mig vidare till mitt hotell vid Don Mueang flygplats. Planen var i början att ta tåg till flygplatsen, men klockan var strax innan 16:00 och jag orkade inte fastna på tågen i rusningstrafik med alla mina väskor, så jag bokade en Grab istället... Hotellet jag hade bokat var det absolut billigaste jag kunde hitta i området, nåt tvåstjärnigt resort som hette Montri Resort Don Mueang... Aja, det var bra nog för mig - skulle ändå bara vara där en natt. Innan jag stängde in mig på rummet för kvällen vandrade jag till 7-Eleven för att köpa dricka och snacks, sen stannade jag uppe sent och spelade Valorant med Erin på ett pyttelitet kaffebord... Det gick ganska bra för mig ändå, topfrag 😎

Även fast jag hade varit i samma köpcentrum 1.5 år tidigare hade jag glömt hur imponerande det var - verkligen det häftigaste köpcentrumet jag nånsin besökt. Köpcentrumet har 7 våningar, och i mitten av allt finns ett massivt vattenfall. Från en terass på 6e våningen får man även en riktigt najs vy av Bangkok, se selfien ovanför. Här köpte vi vår första thai milk tea tillsammans, Agus första någonsin. Den var väldigt god. 

Klockan var nu efter 13:00, så vi bestämde oss för att åka tillbaka till Boss Mansion för att checka in och vila lite. Jag hade ju trots allt varit vaken sedan 04:30; Agu och Makito ännu längre efter ett långt flyg från Sydney. 

Tillbaka på rummet igen. Med ungefär en timme kvar innan vi behövde bege oss satte jag och Agu oss på soffan för att fördricka. Han hade gjort ett undantag till hans nykterhet för Thailandresan, hell yeah. Medan vi drack soju bläddrade vi genom TV-kanalerna för att se hur thai-TV är, det slutade med att vi kollade på tuppkamp i en halvtimme. Intensiva grejer...

Planen för kvällen var att dra till ökända Khao San Road. Vi tog tåget till närmsta station och därifrån vandrade vi ca 20 minuter för att nå gatan. Jag och Agu var båda ganska onyktra efter drickan på hotellrummet, det gjorde promenaden riktigt najs. Väl framme tog vi några rundturer av gatan för att kolla läget- det var lika intensivt som alltid. Proppfullt med folk, försäljare överallt, barer på båda sidorna av gatan som spelar musik på öronbedövande volym. 

Första stället vi försökte ta oss in på var den i videon till vänster, "The One". Antagligen en av de bästa klubbarna längs med gatan, det var ju trots allt där jag och Oliver fann lyckan 2022, men det var en lång kö för att komma in och de krävde att man betalade ganska dyrt inträde... Vi stack istället till ett par andra barer. De flesta ställen krävde att man köpte en drink för att få stanna, men Agu och Makito kände inte för att dricka mer, så jag fick ta några för laget. Vid ett ställe hittade vi ett litet dansgolv som vi röjde, och där dansade några tjejer som Makito och jag snackade om att haffa. Makito bestämde sig då, efter en liten stund, att knuffa in mig i tjejerna för att försöka få igång grejen. Jag som var helt oförberedd och skickad in i rampljuset utan samtycke nyktrade till direkt och sabbade såklart det, och jag var inte nöjd alls med Makito. Vi stack ganska snabbt därifrån och till slutet av gatan där jag berättade för Makito exakt hur jag kände, dvs., gav honom en rejäl uppläxning och fick honom att svära att han aldrig skulle göra den där skiten igen. Han förtjänade det.  

Vi gick vidare till några fler barer med dansgolv, och jag köpte ensam fler öl för att stoppa oss från att bli utkastade. När gatan började lugna sig lite fick jag en briljant idé att köpa en splirre, så innan vi drog hem stack vi till närmsta cannabisbutik för att köpa en pre-roll och en tändare. Planen var därefter att ta en Grab tillbaka, men för att lämna gatan behövde vi ändå passera alla dyra tuk-tuks, så jag provade att fråga vad de ville ha. Första grabben ville ha ฿1000, aldrig. Vi stack från honom utan att ens försöka pruta och fortsatte vidare. En annan grabb kom då fram och erbjöd ฿700, och med honom försökte jag faktiskt. Lyckades till slut pruta ner det till ฿500, ganska rimligt ändå. På vägen hem fick vi även reda på att vi kunde kontrollera musiken, så vi spelade Avicii-bangers, Calvin Harris och även lite Onefour. Värt alla pengar, det var fan kul att åka. 

Väl tillbaka på hotellet gick Agu och la sig medan jag och Makito satte oss på balkongen, splirre dags. Tog några djupa bloss och det slog mig direkt. Eftersom cannabis är lagligt i Thailand är det man köper väldigt hög kvalité, så det krävs inte mycket för att nå en ordentligt. En liten stund senare ringde Erin, så jag sa till Makito att jag skulle på en promenad och stack ut. Kommer inte ihåg exakt hur länge jag var ute eller vad vi snackade om i telefon, var ganska borta...

Har vaga minnen av att ha sett liggande Buddhan under ett besök till Wat Pho när jag var liten, men såg fram emot att besöka igen. Inträdet var ฿200 så vi var tvungna att snabbt dra till en bankomat innan vi drog in. Stället var supervackert, med Buddhor i guld överallt och stora, vackra detaljerade byggnader - dock misstänksamt få munkar... Vi tog en rundtur, tog ett par bilder och drog till ett café som låg inne i templet - första utav många gånger vi besökte Café Amazon. Agu beställde nån jordgubbsshake som såg riktig banging ut, medan jag tog en litchijuice. Den satt väldigt bra. 

Efter templet hade vi inte riktigt några planer, så vi stack tillbaka till Siam Square för att besöka centralwOrld som vi inte kom in i dagen innan då vi var där innan öppningstid. Så fort vi gick in hörde vi en massa musik och klapp, så vi följde ljudet för att undersöka. Till slut kom vi fram till vad som verkade vara nåt typ av uppträdande inför kinesiska nyåret - en jäkla massa grupper av barn framträdde danser framför en publik mitt i köpcentrumet. De var faktiskt riktigt bra, så vi stannade kvar och kollade i nästan en timme. 

Vi spenderade resten av eftermiddagen på rummet där jag och Agu gjorde research på vad vi behövde inför Kambodja - något vi kanske borde ha gjort lite tidigare. Det var då vi insåg att vi behövde Amerikanska dollar för att betala för visumet vid gränsen, något vi inte hade... Aja, det löser sig nog. Vi drog ut till samma ställe som dagen innan för att käka middag och chillade på rummet i ett par fler timmar innan det var dags att bege oss. 

Vi hade bokat minibussar över natten från 12go som inte lämnade Bangkok förrän vid 02:00 f.m. En Grab-taxi hämtade oss för att ta oss dit ungefär en timme innan avgångstid, men när vi var framme kändes det inte alls rätt. Taxin hade dumpat oss i nån gränd i mitten av staden. Det fanns inga skyltar och knappt några andra människor vid platsen vår minibuss tydligen skulle avgå från... Aja, tänkte vi, vi hade inte riktigt något annat val än att lita på bokningsbekräftelsen där det stod att vi skulle vara där. Då vi fortfarande hade en massa tid kvar vandrade vi runt ett tag med hoppet av att vi skulle hitta en valutaväxel. Allt var dock stängt, så jag och Agu började skämta om att vi skulle bli nekade inträde och bli hemlösa vid kambodjanska gränsen medan Makito genuint började stressa ut. Äsch, vad är det värsta som kan hända? 

Till slut kom det dock en man som kollade våra biljetter, och han sa då till oss att sitta kvar där. Ungefär en timme efter vår schemalagda avgångstid kom slutligen vår minibuss för att hämta oss. Dags att åka till Kambodja...

Förarna här var även totala psykopater, speciellt föraren av vår minibuss. Det var bara en enkel väg med ett körfält åt varje håll, men vår förare måste ha varit uppe i 150km/h ett par gånger när han körde om andra bilar. Och när han körde om fanns det fan inte mycket utrymme. Agu och Makito lyckades somna, men jag spenderade majoriteten av den där resan vaken rädd att jag inte skulle överleva. Några timmar senare, när vi kände att vi precis började komma in i staden, dumpade minibussen oss vid en tom korsning. Jaha, okej, hur tar vi oss till centrum då? 

Ganska direkt kom det fram en tuktuk grabb och försökte sälja in sig som vår guide för dagen. Vi sa nej några gånger tills vi insåg vilken bra deal och idé det var. Han ville ha $30 totalt, alltså tio var, för att köra runt oss under hela dagen, ta oss till alla delar av Angkor Wat, och vakta våra väskor medans vi vandrar och kollar runt. Det första stoppet vi frågade efter var nånstans att äta, för vi var alla svältande. Vi var lite skeptiska om vilket typ av ställe han skulle ta oss till, men han tog oss till en vanlig turistig restaurang som faktiskt inte alls var överprisad. Här fick jag en ganska stor chock, när bordet bredvid oss var ett stort grabbgäng med svenskar... Och flera andra bord runtomkring oss var europeiska barnfamiljer... Helt ärligt, förväntade mig inte alls den vibben av Kambodja. Efter lunchen letade vi upp vår tuktuk förare som fortfarande väntade på oss och inte hade stuckit med våra väskor (och pass...) och började åka mot Angkor Wat.

Publicerad 3 mars 2025, senast uppdaterad 30 juli 2025