Vårt första flyg var ombord en 2019-byggd Qatar Airways 787-9 Dreamliner, reg nr. A7-BHG. Då vi var fyra personer, och planet har en 3-3-3 konfigurering, fick William sitta ensam en rad framför oss, medan Eric, jag och Philip satt på mittenraden bakom honom. Efter en riktigt tidig morgon tror jag att alla tänkte få lite sömn under flyget, men det var inte möjligt då ett barn på raden bredvid oss gapskrek under hela resan medans hans föräldrar gjorde absolut ingenting för att få tyst på honom... Hursomhelst, mina hörlurar täckte det mesta av ljudet och jag kollade på film hela vägen.

Under promenaden genom terminalen till tunnelbanan träffade vi en riktigt envis indisk grabb som verkligen ville att vi skulle ta taxi istället. Oavsett vad vi sa vägrade han släppa oss och tillslut fick vi bara totalt ignorera honom för att han skulle fatta att vi inte var intresserade. På väg till tunnelbanan fanns det en liten del där man behövde gå utomhus, och värmen slog oss rejält där – 43° C. Det kändes nästan overkligt, sån värme borde inte existera utanför bastun.

Tunnelbanan var fräsch men kusligt tom, och alla vagnar var stylade med fotbollar vid ledstångarna – som att allt hade byggts för fotbolls-VM utan en riktigt plan av vad de skulle användas till efteråt...

Jag, som var kartansvarig, hade tagit oss till Al Bidda station, där planen var att promenera vidare genom Msheireb och vidare till Souq Waqif, Dohas "gamla stan". Det jag inte hade räknat in i planen var dock att det inte är så kul att promenera i 43°... När vi gick ut ur tunnelbanan märkte vi även att området var helt tomt. Det fanns ett torg vid uppgången men det var ingen där- inga butiker eller något. Vi vandrade vidare mot Msheireb och tänkte samma sak hela vägen. När vi äntligen nådde "downtown" var det fortfarande helt dött förutom ett par restauranger med några familjer inuti...

Vi vandrade vidare mot Souq Waqif, och på vägen stannade vi vid en mataffär för att köpa vatten. Där hittade vi till slut andra människor. Vi gjorde dock en till observering– alla var indier/ pakistanier. Vart fanns lokalbefolkningen? Vid Souq Waqif hittade vi äntligen en stadsdel med lite liv, här var det maxat med människor, restauranger och butiker som sålde guld, smycken, mattor och porslin. Det kändes dock inte som Dohas gamla stad, allt var för fräscht, stället såg nybyggt ut. Det kändes snarare som fejkstäderna som finns i Disneyland. Hursomhelst, vi vandrade runt lite grann tills vi hittade en restaurang som såg bra ut, en persisk restaurang som jag hade läst om tidigare– tydligen den bästa persiska restaurangen i Qatar. Inuti var det väldigt häftigt, taket och väggarna var klädda med mosaik i alla olika färger. Maten var även riktigt god, jag beställde lammkotletter med saffransris. Mums.

Efter middagen vandrade vi vidare utan en riktig plan. Vi lyckades ta oss ut ur Souq Waqif till ett stort torg där en stor moské låg. Vi vandrade vidare mot vattnet, där vi såg glymten av Dohas skyskrapor. Vi vandrade vidare ut på en lång pir för att försöka få en bättre vy. Under promenaden hörde vi böneutropen för första gången vilket var en upplevelse. Osäker om man måste vara tyst under dem eller om det går bra att prata samtidigt?? Hursomhelst, när vi nådde slutet av piren fick vi en ganska häftig utsikt över Dohas handels och resortområde West Bay. 

Vi hade nu fått nog av Doha. Värmen gjorde det obekvämt att vara utomhus och det verkade inte finnas särskilt mycket att göra i staden, så vi promenerade till närmsta tunnelbanestation och begav oss tillbaka mot flygplatsen. Tunnelbanetågen var förarlösa och vi lyckades få platserna längst fram. 😎

Väl tillbaka i flygplatsen gick allt väldigt smidigt. Vi hade fortfarande ett par timmar innan vårt nästa flyg, så efter att ha vandrat runt lite bland affärerna letade vi upp ett tomt område i terminalen och slog oss ner. Här spelade vi musik på Erics högtalare och jag lekte runt med kameran. Tog några riktigt najs bilder. Vårt nästa flyg var ombord en 2014-byggd A380-800, reg. nr. A7-APC. Konfigurationen på det här planet är 3-4-3, så vi kunde alla sitta med varandra i mittenraden den här gången. 

Vet inte riktigt hur länge vi chillade här sen, men efter ett tag blev vi alla väldigt sugna på snacksen vi hade köpt och lämnat på rummet, så vi begav oss ut på Khaosan Road igen i riktning mot hotellet. Vandringen genom Khaosan, som var helt maxat med högljudd musik från barer och klubbar, gatustånd med mat, säljare som gjorde allt för att få ens uppmärksamhet och människor överallt, var en av de häftigaste upplevelserna jag har haft. Riktigt skum känsla att kunna gå runt i det öppna utan att behöva känna sig paranoid alls. Kände mig nästan flytande, som att jag var helt bortkopplad från allt som hände runtomkring mig. Det var så iallafall tills en liten thailändsk grabb hoppade fram framför mig, pekade på mig och högljutt sa "RED EYES, RED EYES!!". Riktigt obror.

Dagen därpå steg vi upp vid en hälsosam tid, fräschade upp oss och käkade en snabb frukost innan vi begav oss ut. Lekte runt med kameran lite på rummet och fick några riktigt stiliga bilder, speciellt den på Eric.

Planen för dagen var att åka in till Siam Square, vandra runt där ett tag och sen dra vidare till Chinatown. En tuktuk grabb utanför hotellet hade charmat oss med sina svenskkunskaper, och vi tyckte att vi hade förhandlat oss ner till ett bra pris. Vad grabben däremot inte sa var att på vägen till Siam skulle vi ta ett snabbt stopp för att bli fängslade i en indisk kostymaffär.... Ingen av oss hade någon avsikt att köpa något så det var ganska stelt under de 15 minuterna vi satt fast inne i butiken medan alla grabbarna försökte sälja oss allt från deras katalog... Till slut la vi en "Maybe come back later", och det verkade fungera för att få ut oss därifrån. Att åka tuktuk i Bangkoks innerstadstrafik är inte heller något jag rekommenderar. Föraren körde som om han vore självmordsbenägen, och luften vi andades måste ha kortat ner alla våra liv med åtminstone ett par månader. Fick i alla fall ett par schyssta bilder på vägen.

Grabben släppte av oss utanför MBK Center, och därifrån vandrade vi vidare längs med gångbron ovanför gatan vidare till centralwOrld – väldigt många dyra affärer här. Efter en stund i köpcentrumet hörde vi vad som lät som hundratals tonårstjejer skrika som om BTS vore där. Vi följde ljudet för att undersöka och hittade exakt vad det lät som. Någon B-grade kändis från Kina var tydligen i centrumet för att marknadsföra nån film eller serie, och hundratals personer (främst tonårstjejer) var där för att skrika. Väldigt bisarrt. 

Vi fortsatte vidare till Chinatown där vi började med att vandra genom den kända marknaden längs med den smala gatan Yaowarat Soi 6. Den smala gränden, mindre än 2 meter i bredd, var proppad med folk och mopeder. Längs med gränden såldes det allt möjligt – dofter som vi aldrig hade känt förut, örter och kötter som vi varken hade sett eller hört talas om förut. Tillagad mat på samma tallrikar som rå kyckling, fisk m.m. Hade inte blivit förvånad om nästa generation av Covid startar i denna marknad. Vi fortsatte sedan vidare ner till souvenirgränderna, där butik efter butik sålde Thailand-relaterade allt möjligt, samt dåliga kopior av dyra märken. Till lunch gick vi in på första bästa ställe som inte var alldeles för dyrt och beställde mat som var alldeles för stark för oss att hantera, framförallt för mig och Eric.

Efter lite vila, middag och förande var det dags för oss att gå ut för första gången i Thailand. Det hade slutat regna efter vi kom tillbaka till hotellet, men precis när vi gick ut igen började det ösregna såsom det hade gjort tidigare... Aja, det stoppade inte oss, utan vi accepterade bara att vi fick bli lite blöta. Vid Khaosan Road stack vi in på första bästa stället med tak och öl och tog varsin stor Chang. 

Efter den här ölen var alla grabbarna ordentligt fulla, och mitt minne blev suddigt. Kommer dock ihåg toaletten vid den här baren glasklart. Det var som om den var belägen direkt under ett vattenfall, det forsade regnvatten genom alla stuprännor, rör och tak. Tog även ett par fler fina bilder på grabbarna. 

Från den här punkten framåt har jag absolut inget minne av vad som hände. Tydligen sa jag till grabbarna att jag skulle gå på toa, och efter det försvann jag. Hade då bestämt mig att jag hade fått nog och hade promenerat tillbaka till hotellet och spytt ner handfatet och toaletten på rummet. Samtidigt började grabbarna bli lite oroliga och försökte hitta mig. Till slut fann de mig utslocknad på sängen i hotellrummet. Hade somnat på Williams sida av sängen och lämnat lite kräks på hans kudde. Grabbarna att jävlades med mig lite, vet dock inte varför William bestämde sig för att stå i den positionen över mig.... väldigt suspekt....

Grabbarna hade fortsatt kvällen efter på Khaosan Road efter att ha hittat mig på hotellet och kom hem någon gång senare på kvällen. Morgonen därpå, när jag vaknade, fick jag beskåda förödelsen jag hade orsakat på hotelltoan. Handfatet var fyllt halvvägs upp med tjock spya, och toan var täckt på lock och toakant med samma tjocka spya. Lukten inne på toaletten var outhärdlig, men eftersom jag är en lagom bra person städade jag upp röran själv innan vi checkade ut (gjorde det även delvis för att jag var rädd att personalen skulle bota oss...)

Till frukost käkade jag en Pad Kra Prao, vilket i princip är chili, nötfärs, mer chili, basilika, ris och lite extra chili. Riktigt dumt val av mig som var helt tom i magen efter att ha tömt den kvällen innan. Naturligtvis satte den sig hemskt i magen, och jag spenderade därefter en smärtsam halvtimme på toan medan grabbarna checkade ut...

Vi hade inte riktigt en plan för dagen, så vi hittade ett köpcentrum på Google Maps, och efter lite förhandlingar med tuktuk förarna lyckades vi få en deal med dem att köra oss dit för ett bra pris utan att stanna hos en indisk kostymaffär på vägen... Köpcentrumet vi åkte till, ICONSIAM, låg i en helt ny del av Bangkok – på andra sidan av floden. Vi tog rundor på alla våningar, och på H&M hittade jag en riktigt grisch skjorta täckt med Biggies ansikte. Naturligtvis köpte jag den. På översta våningen av centrumet fanns det en utomhusveranda där man fick en ganska schysst utsikt över staden.

Det fanns även en Vincent van Gogh utställning i köpcentrumet, och utanför hade de ett ställe för folk att ta bilder....

Vi fortsatte vår vandring längre in i Bangkoks bostadsområden tills vi till slut fick nog och tog en Grab tillbaka till hotellet för att hämta våra väskor, innan vi direkt bokade en ny Grab för att ta oss till Khrun Thep Centralstation. 

Vi steg av tåget vid Surat Thani och här var planen att käka lunch på första bästa restaurang innan vi tog oss vidare till Donsak färjeterminal. Vad vi dock inte hade räknat med var hur icke-turistigt Surat Thani var. Staden hade en helt annan känsla än Bangkok, det fanns nästan inga butiker eller restauranger, det kändes som att vi var ute på landet på riktigt nu. Till slut hittade vi en restaurang som var öppen, ett litet gatukök med plaststolar. Här käkade vi antagligen vår billigaste måltid under resan, en väldigt simpel nudelsoppa med fläskbollar. Under lunchen insåg vi att vi inte hade någon aning om hur vi skulle ta oss till färjeterminalen, vi hade förväntat oss minibussar på rad utanför tågstationen som alla skulle erbjuda att ta oss dit... Lite stressade bokade vi in oss online på en minibuss från Surat Thani flygplats, och lyckligtvis hittade vi en taxi som kunde ta oss dit, då både Bolt och Grab inte kunde hitta någon förare åt oss. Vid flygplatsen chillade vi i en timme innan vi steg på minibussen som tog oss till färjan. Grabbarna tog en riktigt fin bild av mig på bussen....

Vid färjeterminalen hade vi fortfarande någon timme innan båten gick, så vi satte oss i väntrummet och kollade runt i butiken och cafét som fanns där. I cafét sålde de nån typ av croissant våffla som var väldigt god. Hittills under dagen hade vädret varit helt perfekt– solsken, små puffiga vita moln och blå himmel. Precis innan vi steg på färjan började det dock ösregna som det hade gjort i Bangkok tidigare. Lyckligtvis var det ingen storm, så havet var fortfarande lugnt, men det var lite av en upplevelse att sitta på den färjan när det forsade ner vatten från alla väggar och tak, samt att hela golvet svämmade över med vatten på åtminstone en centimeters djup.

Det här var droppen för William, han gick från 100% till -100%, ingen energi kvar, helt likgiltig. Jag lovade självklart att betala för byte av skärmen, det var trots allt mitt fel. Vi lämnade Half Moon-festen besegrade och började promenera hemåt längs med mörka, tomma gator. 

Dagen därpå vaknade vi med ny energi och ett nytt humör. Idag ska vi hyra mopeder och göra en tour av hela ön 😁 Att hyra mopeder i Thailand är galet billigt, vi betalade endast runt ฿250 per moped för en heldag - det är ungefär 75kr. Vi lämnade inte hotellet förrän runt 12-tiden, så alla var då ganska hungriga. Jag visste exakt vart jag ville ta alla till lunch, samma strand på norra sidan av ön som jag käkade vid 2022 när jag var där med Oliver och Daniel. Efter en snabb sväng förbi 7-Eleven puttrade vi vidare i ungefär 50 minuter tills vi nådde Mae Haad - den finaste stranden i Koh Phangan. Det första vi gjorde när vi kom fram var att slita av oss kläderna och hoppa in i vattnet. Det är väldigt långgrunt här så vi tog oss ut en bra bit. Efter badet satte vi oss vid samma restaurang som jag hade besökt tidigare, och jag beställde exakt samma sak som tidigare; en massaman curry med ris 🤤

Efter lunchen fortsatte vi vidare till ännu en plats jag hade besökt tidigare, Paradise vattenfall. Det här var dock lite av en besvikelse - den låga mängden regn på Koh Phangan den månaden gjorde att vattenfallet nu såg ganska fjuttig ut, och bassängen vid botten av fallet hade torkat upp till något som såg mer ut som en pöl... Aja, vi fortsatte vidare. Nästa stopp på vår tour var Haad Rin, Full Moon stranden. De flesta butiker i där var stängda, antagligen håller de bara öppet dagarna runt Full Moon. Några ställen vid stranden var dock fortfarande öppna, så vi satte oss i några bean-bags där och beställde drinkar. 

Publicerad 10 september 2023, senast uppdaterad 6 mars 2025